Mixed
Pappas begravning var i fredags. Det var såå vacker det kan bli! Men samtidigt det jobbigaste jag vart med om! Även fast begravningen vart så landar det ändå inte. Att det är sant. Att pappa är död. Jag tror det är på så vis att om man verkligen inte kan förstå att han är är död, så är han helt enkelt inte det. Han finns fortfarande kvar. That's it!
Mår bra trots omständigheterna..men finns ju inget annat i tankarna än pappa. Så är det, och kommer va så ett långt tag till.
Jag är tacksam för all omtanke man fått! Verkligen! Djupt tacksam! Det berör verkligen. Men man vet ändå att ingen vet hur det känns att förlora en äkta far en pappa som var världens finaste människa. Ingen som
Själv vart med om det.
Ibland känner man att man vill prata med dom som vet, men samtidigt inte. Jag vill försöka bearbeta det själv. ( alltid vart sån ) men det kanske inte är så bra? Va fan vet jag?
Över till något helt annat:
Ligger och tänker lite... Tex: När något är bra, då kan alltid folk vända och vrida på saker och bara se det negativa. Måste tyda på ren svartsjuka eller hur?
Och folk som inte har respekt i kroppen. Vad i helvet hände i deras uppfostran? Eller är dom bara allmänt inkompetenta? Och det här med förståelse. Det verkar också som världens svåraste grej för folk.. Ligger inte och skriver att jag är bäst i världen men folk alltså! Människor! Haha...
Dags att sova tror jag ;) Natti!
